Dumma knöl

Tror fortfarande att någon ska väcka mig. Detta kan inte vara sant. Bad för allt vad jag var värd att knölen skulle vara godartad. Men det hjälpte visst inte så mycket.

29 september 2010 åkte vi in till sjukhuset akut, då Emma fått ett anfall med kramper. Hon hade åkt hem från skolan pga. huvudvärk. Hon hade klagat på huvudvärk en hel del på sista tiden. Både vi och vårdcentralen trodde det var migrän.

På sjukhuset tog det en evighet (i min värld) innan vi fick någon slags kontakt men henne. Läskig upplevelse som jag aldrig vill vara med om igen. Men helt plötsligt blev hon vanliga Emma. Hon sa mamma och såg på mig. Lycka!! När väl doktorn berättade att vi skulle åka till Uppsala för att de hade hittat en förändring i hjärnan på röntgenbilderna. Så fattade jag inget. Hon var ju bra nu. Eller?!

Sen den dagen och alla dagar hittills har Emma varit den starka. Min lilla Emma får oss att inte tappa greppet och får oss att skratta. Är så otroligt stolt. Hon klagar inte på något.

Den dumma knölen opererades bort den 12:e oktober och det var klart den absolut värsta dagen i mitt liv.

Operationen gick bra. Men ännu en gång fick vi vänta och vänta på mer besked. Vi väntade och väntade. Det är något jag tydligen måste vänja mig vid. Vänta och att inte veta vad framtiden ger.

I förra veckan fick vi alltså beskedet att Emmas tumör heter Anaplastiskt Ependymom som har WHO grad III.