Har en grym orolighetskänsla

Jag mår psykiskt dåligt. Trodde jag skulle få ett sammanbrott igår när jag återigen fick uppleva den jä.. väntan.

Igår åkte vi upp till Uppsala i tron om att vi skulle vara hemma igen till fyra. Men under läkarbesöket blev läkaren orolig att problemet med Emmas armar och ben kunde bero på något allvarligt. Så för att utesluta att det var något allvarligt, fick vi en akut tid på magnetröntgen där de kollade hela ryggmärgen på henne.

När vi kom tillbaka från röntgen blev vi tilldelade ett rum vi skulle bo i. Jag vägrade att gå in där. Jag vill verkligen inte!! Så mycket jobbiga känslor kom och jag ville bara åka hem. För hemma är ju allt bra! Vi satt i väntrummet i 2 timmar och bara stirrade. Tillslut kom Doktorn och meddelade att allt såg bra ut. Kan inte med ord beskriva känslan av att få höra det. -Det var väll bra Emma? Frågade Doktorn. –Ja, det var det väll, sa Emma och ryckte på axlarna. Helt underbart att hon inte förstår eller bryr sig om allt som man själv blir helt galen av.

Imorse ringde en läkare och stämde av nästa vecka. Vårt mysiga Sportlov blir några dagar på sjukhus istället. Vi ska hinna med att göra ett Nervledningshastighets test, ryggmärgsprov, EEG och träffa Arbetsterapeut och antagligen börja med Rehab. Sen i all hast nämndes, att det kanske skulle bli en fortsättning med cellgifter. Detta skulle beslutas nästa vecka. Jag frågade varför och hon svarade bara att ibland gör man en sådan uppföljning. Ja ha, är det konstigt att jag inte vet eller fattar något, när jag verkligen alltid får sådana luddiga svar. För tumören är helt borta och allt ser jätte bra ut på bilderna…men ändå ska man…som sagt så fattar jag inget som vanligt.

Jag varken orkar eller vill, men sa självklart till Emmas pappa att jag tar nästa vecka, så han kan vara hemma och jobba. I slutändan är ju ändå Emma min bästa medicin för att orka.